David Andersson

För att inviga detta bloggande får jag väl börja med att presentera mig själv. David Andersson var namnet. En kille på 19 vårar påväg mot sin studenten, osäker på samtid och framtid. Jag är ingen optimist, men heller ingen pessemist. Jag gillar att ta seden dit den kommer. På så vis blir inga förväntningar förstörda eller personer osäkra.

Det får vara nog om mig och istället måste jag nämna en annan intressant varelse.
Såg på nyheterna att man nu skulle dissikera världens mest sällsynta djur, en kolossbläckfisk. Ett rosa monster på 10 meter. Den lever djupt nere i haven kring antarktis och kan bli upp till 15 meter lång och väga 500kg. Av alla djur i världen så är detta det mest sällsynta, och ändå vet man dess maximala storlek och vart den finns. Är vår värld verkligen så utforskad att inte ens världens mest sällsynta djur är ett mysterium längre?

Var på ett kalas igår. Allt var precis som ett vanligt kalas, men jag fick nöjet att uppleva en mycket annorlunda presentation. Alla hade inte riktigt kommit än, men i sin om tid så kom även eftersläntarna och då var det naturligvis dags för mig att ladda högernäven och börja hälsa. Sakta men säkert fick eftersläntarna nöjet att hälsa på mig och tillslut hade jag bara en liten trevlig gumma kvar att hälsa på. Jag gick rakryggad fram till henne, sträckte fram näven och tog lagom hårt hennes hand och presenterade mig klart och stolt såsom David. Hon log vänlgit tillbaka, skakade min hand och presenterade sig som Sten.
Jag blev först full i skratt men kom sedan att tänka på att det hade blivit en aning pinsamt om jag hade ifrågasätt hennes namn, och det sen visade sig att hon var hermafrodit. Så jag nickade förstående och sprang sedan snabbt därifrån.

Med en upptäckt och en annorlunda presentation sätter jag punkt för idag.
En fråga att grubbla över: Spöken kan ju gå genom väggar, men varför trillar de inte genom golvet när de går på det?

På återseende